MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIONDE KAPITLET.
Från skräck och fara fria då,
så glatt de över gården gå.
Christabel.
Under det de följde den väg, Greta valt, märkte Jeanie till sin stora glädje, att spår till en starkare odling började visa sig, och varseblev några halmtäckta hustak, som höjde sig över en avlägsen trädgrupp, och ur vilkas skorstenar smala blå rökpelare uppstego. Stigen ledde åt detta håll, och Jeanie beslöt därför, att så länge Greta fortfor att följa den, ej göra henne några frågor, emedan hon hade nog urskillning att märka, att hon därigenom lopp fara att reta henne eller väcka misstankar, för vilkas ingivelser personer i Gretas rubbade sinnestillstånd äro mycket tillgängliga.
Greta fortfor därför ostörd med det vilda, osammanhängande pladder, som hennes förvirrade fantasi ingav henne, och i denna sinnesstämning var hon meddelsammare både rörande sin egen och andras historia, än hon skulle varit, om man genom bestämda frågor sökt utforska henne rörande dessa ämnen.
— Det är bra besynnerligt, sade hon, men ibland kan jag tala om det lilla barnet och allt det där, alldeles som om det varit en annans och inte mitt eget, och ibland är mitt hjärta färdigt att brista, då jag tänker på det. — Har ni nånsin haft något barn, Jeanie?
Jeanie svarade nekande.
— Ja, men er syster hade ett hon, och jag vet också, vad som blev av det.
— För Guds barmhärtighets skull, sade Jeanie, som glömde den försiktighet, hon dittills iakttagit, säg mig blott vad som blev av det olyckliga barnet, och —
Greta stannade och betraktade henne skarpt och all-
