WALTER SCOTT
varsamt, varefter hon brast i ett gapskratt. — Åhå, flicka, nu trodde ni, att ni hade mig fast — er kan man då inbilla vad som helst! Hur skall jag kunna veta något om er systers unge? Flickor borde ej ha att göra med barn, förrän de blivit gifta — och då komma alla grannkvinnor och rännkäringar och kalasa, som om det vore den gladaste dag i världen. De säga, att jungfrubarn ha lycka med sig, men jag vet, att det inte slog in med er systers och mitt. — Men det är ledsamma saker att tala om — jag skall sjunga en stump för att bli glad igen. Det är en visa, som fina Georg gjorde över mig för länge sen, då jag gick med honom till Lockingtons marknad för att se honom spela på teatern i granna kläder med de andra komedianterna. Han hade kunnat göra sämre än gift sig med mig den aftonen, som han lovade — bättre att gifta sig vid gåln än i nästa socken, som de säga i Yorkshire! Han kan få gå längre och få sämre. — Men allt det där hör inte till visan —
Jag är Greta i stan, jag är Greta i byn,
min gosse sin like ej har under skyn —
fast fröken i guld och juveler plär gå,
så glad blir hon aldrig som Greta ändå.
En lekarnas drottning och majdrottning med,
kring majstång jag anför de dansandes led.
Den fladdrande löpeld väl strålar så grann,
jag lyser, jag strålar dock mera än han.
Jag tycker mest om den av alla mina visor, fortfor den svagsinta, därför att han gjort den. Jag sjunger den ofta och det är kanske orsaken, varför folk kallar mig Greta Löpeld. Jag känns alltid vid det namnet; fast det inte är mitt eget, ty vad tjänar det till att förarga sig däröver?
— Men ni borde åtminstone inte sjunga på söndagen, sade Jeanie, som oaktat all sin oro och sina bekymmer kände sig obehagligt berörd av det förargelseväckande i sin följeslagerskas beteende, i synnerhet som de nu närmade sig den lilla byn.
— Å, är det söndag? sade Greta. Min mor för ett sånt liv och förvandlar till den grad natt till dag, att man
392
