WALTER SCOTT
pung, som innehöll hans reskassa, vilket de gjort åt många och komma att göra åt flera. Men nu skola vi gå till Uttolkarens hus, ty jag vet en person, som rätt bra kan spela Uttolkaren, ty han har sina ögon upplyfta till himmeln, den bästa bland böcker i sina händer och sanningens lag skriven på sina läppar. — Ack, om jag ihågkommit vad han sagt mig, hade jag aldrig varit den förtappade varelse, jag nu är! — Men det är för sent nu. — Vi skola bulta på porten, och då skall dörrvaktaren insläppa Kristina, men Barmhärtigheten får stanna utanför — och då får jag stå darrande och gråtande vid dörren, medan Kristina — det vill säga ni, Jeanie — skall bedja för mig, och då skall Barmhärtigheten — det är jag, som ni vet — svimma, och sen kommer Uttolkaren — ja, Uttolkaren, det vill säga mr Staunton själv, ut och fattar mig — arma, förtappade, svagsinta varelse — vid handen och ger mig ett granatäpple, ett stycke honungskaka och en liten flaska spiritus för att häva min vanmakt — och sen skola de goda tiderna komma tillbaka igen, och vi bli de lyckligaste människor, som ännu funnits på jorden.
Så förvirrat detta tal än var, tyckte sig Jeanie dock däri kunna urskilja ett allvarligt uppsåt å Gretas sida att söka erhålla förlåtelse och beskydd av någon, som hon förolämpat, en föresats, som mer än någon annan tycktes böra bidraga att återföra dem under lagarnas skydd. Hon beslöt därför att låta leda sig av henne, så länge hon var i en så gynnsam sinnesförfattning, och låta omständigheterna bestämma sitt vidare handlingssätt.
De voro nu nära invid byn, som företedde en av dessa intagande utsikter, vilka man så ofta finner i glada England; husen lågo nämligen icke i två långa rader på var sin sida om en dammig landsväg, utan bildade avsöndrade grupper, omgivna icke blott av ekar och almar, utan ock av fruktträd. Många av dessa stodo nu i blom, och lunden tycktes vara liksom emaljerad av deras vita och röda blommor. Mitt i byn stod sockenkyrkan med dess lilla götiska torn, varifrån söndagsringningen nu hördes.
— Vi skola dröja tills allt folket gått in i kyrkan,
394
