MIDLOTHIANS HJÄRTA
Jeanie, sade Greta, ty om jag gick in på samma gång som de andra, så skulle hela trossen av gossar och flickor springa och skrika i hälarna på Greta Löpeld, de små satbytingarna, och sockenfogden skulle bli så ond på oss, som om det vore vårt fel. Jag tycker lika illa om deras skrik som han, det försäkrar jag, och sannerligen önskar jag inte ofta, att man hällde beck i deras halsar när de börja väsnas på det där sättet.
Som Jeanie var medveten om oordningen i sin egen klädsel efter föregående aftonens äventyr samt av sin följeslagerskas löjliga utseende och beteende, och som hon insåg, huru viktigt det var för henne att förskaffa sig en uppmärksam och tålmodig åhörare av sin sällsamma berättelse i någon, som ägde makt att beskydda henne, ingick hon beredvilligt på Gretas förslag att stanna under träden, av vilka de ännu till någon del voro dolda, tills gudstjänstens början tillät dem att gå in i byn utan att någon folkskockning uppstode omkring dem. Hon gjorde så mycket mindre någon invändning häremot, som Greta låtit henne förstå, att detta ej var den byn, där hennes mor hölls fången, och att de båda landsvägsriddarna ställt sin kosa åt ett helt annat håll.
Hon satte sig därför vid foten av en ek, och med tillhjälp av en liten källbäck, som blivit uppdämd för byinvånarnas behov och som tjänade henne till en naturlig spegel, började hon att — såsom skotska lantflickor icke sällan pläga — göra sin toalett i fria luften och iordningställa sin klädsel, så gott omständigheterna tilläto.
Snart fick hon likväl skäl att ångra, att hon i detta ögonblick och i sällskap med en sådan person hade företagit sig detta, om också nödvändiga och tillbörliga bestyr. Greta Löpeld, vars vanvett bland annat gav sig tillkänna genom en överdrivet hög tanke om de behag, som voro det egentliga upphovet till hennes olycka, och vars sinnen, liksom en flotte på en sjö, redlöst jäktades hit och dit av varje nytt intryck, hade knappast sett Jeanie börja ordna sitt hår, damma av sina skor och kläder och sätta på sig sin halsduk och sina handskar, förrän hon genast började
