Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

då de länge sysselsatt sig med en dålig hantering. Hans tankegång var nu uteslutande riktad på möjligheten att rädda Robertsons liv, utan ringaste avseende på hans eget. Det beslut, han härvid fattade, och det sätt, varpå han utförde det, voro lika överraskande som ovanliga. En av de tre kyrkor, vari S:t Giles' domkyrka nu är delad, ligger strax invid the Tolbooth eller stadsfängelset och kallas Tolboothskyrkan. Det var den tiden brukligt, att dödsfångarna, söndagen före den till deras avrättning utsatta dagen, under en tillräcklig bevakning fördes till denna kyrka för att deltaga i den allmänna gudstjänsten, under den förutsättning, att dessa olyckligas hjärtan, huru förhärdade de än förut varit mot alla andäktiga känslor, likväl ej kunde annat än vara tillgängliga därför, då de för sista gången tillsammans med sina medmänniskor lyfte sina tankar och hjärtan till sin Skapare. Även på den övriga församlingen ansågs det ej kunna undgå att göra ett djupt och skakande intryck att se dessa, av en jordisk domstols utslag inför den evige domarens tron kallade och liksom på evighetens gräns stående varelser deltaga i deras andakt. Huru uppbygglig denna sed än var, har den likväl blivit avskaffad till följd av den tilldragelse, vi nu gå att skildra.

Prästmannen, vars åliggande det var att hålla gudstjänsten i Tolboothskyrkan, hade nyss slutat ett rörande tal, till en del ställt till de båda delinkventerna, Wilson och Robertson, som på den söndag, vilken var ämnad att bliva deras sista, sutto i den för personer i deras olyckliga belägenhet bestämda bänken, vardera bevakad av tvenne stadsvakter. Han hade erinrat dem, att nästa församling, med vilken de komme att förena sig, måste bliva de rättfärdigas eller orättfärdigas, att de psalmer, de nu hörde, inom loppet av två korta dagar måste utbytas mot eviga lovsånger eller eviga klagoljud, samt att detta fruk tansvärda val komme att bero på det tillstånd, vari de kunde försätta sina själar före det förfärliga ögonblick, då de skulle utstrykas från de levandes antal, att de ej borde förtvivla, därför att kallelsen var så plötslig, utan

29