WALTER SCOTT
snarare kanna den trösten i sitt elände, att, ehuru alla, som nu i förening med dem upplyfte sina stämmor eller böjde sina knän, voro hemfallna under samma oundvikliga dödsdom, blott de hade den fördelen att känna det bestämda ögonblicket, då den skulle gå i verkställighet över dem. — Därför, o, mina olyckliga bröder, slöt den värdige mannen med av rörelse darrande stämma, använden den tid, som ännu återstår, och besinnen att I, även under det korta uppskov, som edert lands lagar förunnar er, kunnen förvärva er saligheten genom Hans nåd, för vilken tid och rum försvinna till ett intet!
Robertson brast i gråt vid dessa ord, men Wilson såg ut såsom en människa, vilken ej riktigt begripit, vad som sagts honom, eller vars tankar äro helt och hållet upptagna av något annat ämne — en omständighet, som var så naturlig för en person i hans belägenhet, att den varken väckte förvåning eller misstanke.
Välsignelsen lästes som vanligt, och församlingen upplöstes, men många kvardröjde för att tillfredsställa sin nyfikenhet och närmare betrakta fångarna, vilka nu jämte sin bevakning uppstego, liksom de ärnat gå, så snart trängseln tilläte det. Ett sorl av medlidande, som troligen var så mycket allmännare till följd av de med förbrytelsen förknippade mildrande omständigheterna, uppstod bland åskådarna då Wilson, vilken, som vi förut nämnt, var en ovanligt stark karl, plötsligt med vardera handen grep en av soldaterna och, i det han ropade till sin kamrat: ”spring, Georg, spring!” kastade sig på den tredje och högg fast sina tänder i hans rockkrage. Robertson stod ett ögonblick som slagen av åskan och ur stånd att begagna detta tillfälle till flykt, men då skriket: ”spring, spring!” upprepades av flera bland de kringstående; vilkas känslor ofrivilligt avtvungo dem detta utrop av deltagande, slet han sig lös från den återstående stadsvakten, hoppade ur bänken, blandade sig med den bortgående församlingen, bland vilken ingen kände sig böjd att fasttaga en stackars olycklig varelse, som gjorde detta sista
30
