Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

ackompanjerade sången, avhöllo henne från att följa sin ledsagerska in i kyrkans kor.

Greta hade knappast satt foten på stengolvet och märkt sig vara föremål för församlingens uppmärksamhet, förrän hon återtog hela det ytterligt narraktiga beteende, som för ett ögonblick avlösts av en övergående anstrykning av svårmod. Hon gick eller rättare sagt svävade framåt kyrkgången, i det hon drog med sig Jeanie, som hon fasthöll vid handen. Denna skulle nog gärna velat smyga sig undan i den närmaste bänken och låtit Greta ensam och på sitt eget sätt gå vidare upp till koret, men detta var omöjligt utan ett våldsamt motstånd, vilket hon ansåg oförenligt med tiden och stället, och hon fördes därför genom hela kyrkans längd som en fånge av sin narraktiga ledsagerska, vilken med halvt tillslutna ögon, ett konstlat leende på läpparna och en hennes trippande, tillgjorda gång motsvarande sirlig rörelse med händerna, tycktes anse den allmänna begapning, som en dylik företeelse nödvändigt måste hava till följd, såsom en särdeles smickrande utmärkelse, vilken hon återgäldade med halva nigningar och nickningar åt dem bland åhörarna, vilka hon tycktes vilja utmärka såsom bekantskaper. Hennes narraktighet föll ännu bjärtare i åskådarnas ögon genom den sällsamma motsats hon bildade mot sin följeslagerska, som, med utslaget hår, nedslagna ögon och av blygsel glödande ansikte, liksom i triumf släpades efter henne.

Gretas fina fasoner fingo lyckligtvis snart ett snöpligt slut, då hon plötsligt mötte predikantens blickar, som på en gång skarpt, medlidsamt och varnande voro fästa på henne. Hon öppnade hastigt en tom bänk i närheten, gick in i den och drog Jeanie efter sig. Därpå stötte hon till Jeanie på knäet, såsom en vink att hon skulle följa hennes exempel, och lät sitt huvud för ungefär en minut nedsjunka på handen. Jeanie, för vilken denna ställning vid andaktens förrättande var något alldeles nytt, försökte ej att göra efter henne, utan såg sig omkring med förvirrade, stirrande blickar, vilka hennes grannar, i betraktande av det sällskap vari hon befann sig, naturligtvis. ansågo så-

399