MIDLOTHIANS HJÄRTA
henne en enda fråga. Det enda jag kan meddela om henne är, att hon tycks vara en skotska och en enfaldig och beskedlig varelse.
Thomas spärrade ögonen i Jeanie Deans på detta oförskämda sätt, varmed bortskämda tjänare hos rikt folk, vare sig av världsligt eller andligt stånd, vanligen anse sig berättigade att bemöta de fattiga, och bad sedan mr Stubbs och hans följeslagerska att stiga in, medan han underrättade sin husbonde om deras ankomst.
Rummet, vari han infört, dem, var ett slags betjäntkammare, på vars snygga väggar hängde ett par grevskapskartor och tre eller fyra kopparstick, porträtt av utmärkta personer, som tillhört grevskapet, såsom sir William Monson, James York, klensmeden i Lincoln och den namnkunnige lord Willoughby i full rustning och i den ställning, då han med legendens ord, som voro graverade nedanför porträttet, sade:
”Piknerare, stån på er!
Må ingen faran sky!
Och skjuten skarpt, I skyttar,
så tvingas de att fly!
Om ryttare och fotfolk mig
blott följa utan svek,
jag vill gå främst på farans stig,”
lord Willoughby nu skrek.
Då de inträtt i detta rum, bjöd naturligtvis Thomas mr Stubbs på frukost, och denne antog naturligtvis också bjudningen. Måltiden bestod av en ansenlig kvarleva av en skinka och ett krus försvarligt dubbelöl. Herr sockenfogden tog genast på allvar ihop med dessa födoämnen, dock — rättvisan fordrar att vi erkänna detta — ej utan en föregående inbjudning till Jeanie, vari Thomas instämde, att följa hans exempel. Men ehuru hon torde behövt denna förfriskning, då hon på hela dagen ej smakat någon bit mat, så avhölls hon dock från att antaga bjudningen genom sin oro, sina återhållsamma vanor och en skygg motvilja att äta i de båda främlingarnas sällskap. Hon satte sig därför avsides i en stol, medan mr Stubbs och mr Thomas — den senare hade i anseende
