WALTER SCOTT
Jeanie kunde ej avhålla sig ifrån att jämföra den oregelbundna, men likväl vidsträckta och bekväma byggnadsmassa, som låg framför henne, med sitt eget lands prästbol, där en mängd snikna arvtagare, som bedyra sig vara färdiga att uppoffra liv och ägodelar för den presbyterianska kyrkoförfattningen, anstränga sin uppfinningsförmåga för att upptäcka, vad som kan avknappas och inbesparas på en byggnad, som även för den samtida innehavaren utgör en tämligen klen bostad, och som, trots stenhusens större företräde, inom femtio års förlopp åter måste betunga deras avkomlingar med kostnader, vilka, om de med ens rundligen nedlagts på egendomen, åtminstone på ett århundrade ej behövt förnyas.
Bakom byggningen sluttade marken ner till en liten ström, som, utan att äga de nordliga strömmarnas romantiska livlighet och snabbhet, likväl var en ganska behaglig prydnad för landskapet, där den emellanåt skymtade fram mellan de rader av vide och poppel, som kransade dess stränder. — Här är det bästa forellfiske i hela Lincolnshire, sade sockenfogden, som genom Jeanies tålighet och synnerligen genom hennes försäkran, att hon ej skulle komma att ligga socknen till last, var vorden tämligen språksam, ty när man kommer längre ned, så duger det inte längre att meta med fluga.
Efter att hava gått förbi huvudingången, förde han Jeanie till ett slags portal, som ledde till en del av byggnaden, vilken huvudsakligen var bebodd av betjäningen, och sedan han bultat på porten, öppnades den av en tjänare i ett mörkt purpurrött livré, sådant det anstod en rik och ansedd andlig.
— Hur står det till, Thomas? sade fogden, och hur mår unga master Staunton?
— Å, bara klent — bara klent, master Stubbs. — Önskar ni tala med hans högvördighet?
— Ja, ja, Thomas, var god och säg, att jag haft hit den unga kvinnan, som kom till gudstjänsten i dag tillsammans med Greta Murdockson. Hon tycks vara ett ganska anständigt människobarn, men jag har inte gjort
406
