MIDLOTHIANS HJÄRTA
Han vore nämligen, underrättade han henne, både präst och fredsdomare.
— Hans nåd — hon ville inte säga hans högvördighet — är alltför god, var allt vad den stackars Jeanie i första ögonblicket kunde framföra.
— Vem är ni, unga kvinna? sade den andlige i en mera befallande ton. Vad har ni att göra här i trakten och i ett sådant sällskap? Vi tåla inga landstrykerskor här.
— Jag är ingen landstrykerska, sir, sade Jeanie, litet uppbragt över denna förutsättning. Jag är en anständig skotsk flicka, som reser genom landet i mina egna angelägenheter och på min egen bekostnad. Jag har varit nog olycklig att råka ut för dåligt sällskap, som kvarhöll mig över natten, och den där stackars svagsinta flickan släppte ut mig i dag på morgonen.
— Dåligt sällskap! sade prästmannen. Ja, unga kvinna, jag är just rädd för, att ni ej nog bemödat er att undvika sådant.
— Jag har blivit uppfostrad att sky dåligt umgänge, sir, sade Jeanie, men dessa elaka människor voro rövare och kvarhöllo mig med våld.
— Rövare? sade mr Staunton. Ni anklagar dem väl då för rån, gissar jag?
— Nej, sir, de togo inte så mycket som en knappnål ifrån mig, svarade Jeanie, ej heller misshandlade de mig på annat sätt, än att de stängde in mig.
Prästmannen frågade henne om de närmare omständigheterna vid hennes äventyr, vilka hon berättade honom från punkt till pricka.
— Detta är en högst besynnerlig och föga sannolik historia, unga kvinna, återtog mr Staunton. Här har, efter er utsago, ett grovt våld blivit begånget utan någon förklarlig bevekelsegrund. Ni känner väl till detta lands lag — att ni, om ni framkommer med en sådan anklagelse, även är skyldig att lagföra detta band?
Jeanie förstod honom ej, varför han förklarade att den engelska lagen, då någon blivit plundrad och misshandlad, icke nöjer sig med det lilla obehag, som besagda person
