WALTER SCOTT
på sådant sätt varit utsatt för, utan ock har den godheten att ålägga honom de mödor och kostnader, som uppträdandet inför rätta såsom kärande erfordrar.
Jeanie svarade, att det vore ytterst angeläget för henne att så fort som möjligt komma till London, och att allt vad hon önskade vore, att någon herre av kristlig barmhärtighet ville beskydda henne, så att hon i säkerhet kunde framkomma till närmaste stad, där hon ville hyra en häst och en vägvisare. Slutligen förklarade hon, att hon trodde det skola strida mot hennes fars grundsatser, om hon uppträdde som vittne inför en engelsk domstol, då landet ej ägde någon egentlig evangelisk kyrkostyrelse.
Mr Staunton betraktade henne litet förvånad och frågade, om hennes far var en kväkare.
— Gud förbjude det, sir, sade Jeanie. Han är varken irrlärig eller sekterisk och har aldrig haft att skaffa med dylika styggelser, och det är han allmänt känd för.
— Och vad heter han, om jag får fråga? sade mr Staunton.
— David Deans, sir, ladugårdsdsarrendator vid S:t Leonards Crags, invid Edinburgh.
Ett djupt stönande från förmaket hindrade mr Staunton från att svara, och under utropet: ”Gode Gud! Den olycklige pojken!” lämnade han Jeanie ensam och skyndade ut i yttre rummet.
Buller av röster och brådskande steg hördes, men ingen inkom i biblioteket på nära en hel timme.
412