MIDLOTHIANS HJÄRTA
Jag har bättre reda på era angelägenheter än min far och kan bättre råda er. — Lämna rummet, Tom! Betjänten lydde. Vi få inte förlora tiden, ty vi ha knappt om den, fortfor sjuklingen. Öppna luckorna vid det där fönstret!
Hon gjorde det, och då han drog undan sängomhänget, föll dagern på hans ansikte, där han med ombundet huvud och klädd i en nattrock, synbart utmattad låg på bädden.
— Se på mig, Jeanie Deans, sade han, känner ni inte igen mig?
— Nej, sir, sade hon överraskad. Jag har aldrig varit i det här landet förr.
— Men jag kan ha varit i ert. Tänk efter — påminn er! Jag skulle falla i vanmakt, om jag uttalade det namn, som ni är förbunden att hata och avsky. Tänk efter — besinna er!
Ett förfärligt minne vaknade blixtlikt i Jeanies själ och det bekräftades av varje den talandes ton och förvandlades av hans följande ord till fullkomlig visshet.
— Var lugn! — Kom ihåg Muschats Cairn och månskensnatten!
Jeanie nedsjönk på en stol, andlös av ångest och med hopknäppta händer.
— Ja, här ligger jag, sade han, lik en krossad orm, vridande mig i otålighet över min oförmåga att röra mig — här ligger jag, då jag bort vara i Edinburgh för att försöka varje medel att rädda ett liv, som är mig dyrbarare än mitt eget. — Hur är det med er syster? Hur står det till med henne? Dömd till döden vid det här laget, jag vet det! Ack, att den häst, som säkert burit mig de otaliga gånger, jag begivit mig ut för att verkställa något dåraktigt och brottsligt företag, skulle störta under mig den enda gången, jag på åratal var på väg att utföra en god gärning! — Men jag måste söka behärska mina sinnesrörelser — min kropp kan ej uthärda det, och jag har mycket att säga. Giv mig litet av det hjärtstyrkande medlet, som står där på bordet! — Varför darrar ni? Men ni har goda skäl därtill. — Låt det stå — jag behöver det ej.
