WALTER SCOTT
Jeanie gick, ehuru motsträvigt, fram till honom med koppen, vari hon hällt läkemedlet, och kunde ej avhålla sig från att säga: — Det finns ett styrkande medel även för själen, om den ogudaktige vill avstå från sina överträdelser och söka själaläkaren.
— Tyst! sade han dystert, och likväl tackar jag er. Men säg mig utan omsvep, vad ni gör här i landet? Kom ihåg, att fast jag varit er systers värsta fiende, vill jag likväl tjäna henne med uppoffring av mitt liv och bistå er för hennes skull, och ingen kan bistå er bättre än jag, ty ingen kan så noga känna till alla omständigheterna. Tala därför utan fruktan!
— Jag är inte rädd, sir, sade Jeanie med fattning. Jag hoppas på Gud, och om det täckes honom att förlossa min syster ur hennes fångenskap, så är det allt vad jag önskar, må vem som helst vara redskapet därtill. Men för att vara uppriktig mot er, sir, vågar jag ej följa ert råd, så framt jag ej blir övertygad om, att det överensstämmer med den lag, som måste tjäna mig till rättesnöre.
— Må fan ta puritanskan! skrek Georg Staunton, ty så måste vi hädanefter kalla honom. Jag ber er om förlåtelse, men jag har ett otåligt lynne, och ni gör mig galen! Vad ont kan det rimligtvis göra er att säga mig, i vilken belägenhet er syster befinner sig, och vilka förhoppningar ni har att kunna rädda henne? Det är tids nog att förkasta mitt råd, när jag föreslår er något, som ni anser opassande. Jag talar lugnt till er, fastän det strider mot min natur, men kom mig ej att förlora tålamodet — det skulle blott göra mig ur stånd att gagna Effie.
Det låg i den olycklige unge mannens blickar och ord ett slags dämpad häftighet, som tycktes förtära sig själv, liksom en eldig hästs otålighet uttröttar sig med att tugga på betslet. Efter ett ögonblicks eftersinnande ansåg Jeanie sig varken för sin egen eller sin systers skull berättigad att förvägra honom en redogörelse för de olyckliga följderna av det brott han begått, eller förkasta det i och för sig lagliga och oskyldiga råd, som han möjligen kunde
418
