WALTER SCOTT
sinnesstyrka och fattning att fästa sig vid sådana punkter, som kunde sprida ljus över hennes systers olycksöde.
— Hon ville ej lämna någon, sade Staunton. Hon sade, att modern flytt ur hennes hus med barnet på armen, att hon sedermera ej sett till någondera av dem, att det var mycket möjligt, att flickan kastat barnet i North Loch eller något av stenbrotten, och att det inte vore otroligt, att hon gjort det.
— Och vad kom er till att tro, att hon ej talte sanning? sade Jeanie darrande.
— Jo, då jag vid detta andra besök råkade hennes dotter, kunde jag av hennes yttranden sluta till, att barnet blivit bortfört eller undanröjt under moderns sjukdom. Men alla underrättelser, man kan få av henne, äro så osäkra och svävande, att jag ej kunde inhämta något vidare. Den gamla Murdocksons djävulska karaktär låter mig emellertid ana det värsta.
— Denna sista förklaring instämmer med den, som avgivits av min stackars syster, sade Jeanie, men fortfar med er berättelse, sir!
— Jag är åtminstone säker på, sade Staunton, att Effie aldrig med vett och vilja tillfogat någon levande varelse något ont, men vad kunde jag göra för att bevisa, att hon var oskyldig till det brott, man anklagade henne för? — Intet. — Och därför voro alla mina tankar riktade på hennes räddning. Jag var tvungen att för Murdockson dölja de känslor, hon ingav mig. Mitt liv låg i den furiens hand, ehuru det var vad som minst oroade mig, men på mitt liv berodde er systers. Jag ställde mig in hos den eländiga, jag låtsade hysa förtroende till henne, och vad mig personligen beträffade, gav hon mig prov på en utomordentlig trohet. I början var jag tveksam, vilka åtgärder jag borde vidtaga för Effies befrielse, då det allmänna raseri, som bemäktigade sig Edinburghs invånare vid underrättelsen om uppskovet med Porteous' avrättning, ingav mig den djärva tanken att spränga fängelset och på en gång rycka er syster ur lagens klor och till välförtjänt bestraffning befordra den missdådare, som
428
