Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

plågat den olycklige Wilson till och med i själva hans dödsstund, liksom han varit en vild indian, tillfångatagen av en fientlig stam. Då jäsningen var som starkast, kastade jag mig in bland folkmassan, och detsamma gjorde flera bland Wilsons kamrater, vilka liksom jag blivit svikna i sin förhoppning att få mätta sina ögon med Porteous' avrättning. Allt var förberett, och jag valdes till anförare. Jag kände ej, och jag känner ej ännu någon ånger över, vad som skulle ske och som sedermera verkställdes.

— Ack, Gud förlåte er, sir, och bringe er till en bättre insikt i ert görande och låtande! utropade Jeanie, fasande över bekännelsen av så vilda tänkesätt.

— Amen, svarade Staunton, ifall mina tänkesätt äro oriktiga. Men jag upprepar, att ehuru beredvillig att biträda dådet, skulle jag likväl önskat, att de valt en annan anförare, emedan jag förutsåg, att det stora allmänna värv, som denna natt skulle utföras, skulle hindra mig från att lämna Effie det bistånd jag ämnat giva henne. Jag gav likväl en pålitlig vän uppdrag att föra henne till ett säkert ställe, så snart dödståget lämnat fängelset. Men varken de övertalningsgrunder, som jag i ögonblickets brådska kunde påhitta, eller min kamrats vidlyftigare föreställningar, sedan pöbeln avlägsnat sig åt ett annat håll, kunde förmå den olyckliga flickan att lämna fängelset. Alla hans skäl voro bortkastade på det bedårade offret, och han nödgades lämna henne för att sörja för sin egen säkerhet. Så berättade han mig, men kanske han var mindre enträgen i sina försök att övertala henne, än jag skulle varit.

— Effie gjorde rätt som blev kvar, sade Jeanie, och jag håller så mycket mer av henne fördenskull.

— Hur kan ni säga så? sade Staunton.

— Om jag också sade er mina skäl, skulle ni inte kunna förstå dem, svarade Jeanie lugnt. De som törsta efter sina fienders blod, hava ej smak för livsens källåder.

— Mina förhoppningar, sade Staunton, voro således för andra gången svikna. Mitt nästa bemödande var att få henne frikänd medelst er. Ni kan ej ha glömt, huru

429