MIDLOTHIANS HJÄRTA
hoppningar — att förskaffa sig så mycket pengar, att han redan i pojkåren sattes i stånd att överlämna sig åt den mognare ålderns förlustelser och dårskaper, och med dessa talanger återsändes han till sin far som en utsvävande pojke, vars exempel kunde fördärva hundratals andra.
Den äldre mr Staunton, vars lynne efter hans makas död fått en anstrykning av svårmod, vilket hans sons uppförande säkert ej bidrog att skingra, hade emellertid ingått i det andliga ståndet och hade av sin bror, sir William Staunton, erhållit familjepastoratet Willingham. Inkomsten var för honom en omständighet av ej obetydlig vikt, emedan hans avlidna hustrus egendom lämnade honom föga avkastning och hans egen förmögenhet blott utgjorde en yngre brors lott.
Han tog nu sonen hem till sig, men denne förde ett så tygellöst levnadssätt, att han snart fann det odrägligt att hava honom i sitt hus. Dessutom betedde sig den penningdryge kreolen så övermodigt, att ynglingarna av hans eget stånd ej mer ville umgås med honom, och då började han fatta denna smak för dåligt sällskap, vilken är värre än ”både spöslitning och hängning”. Fadern skickade honom utomlands, men han återkom blott mera oregerlig och vildsint än någonsin. Det är sant, att den olycklige ynglingen ej var utan sina goda egenskaper. Han hade ett ganska kvickt förstånd, ett gott lynne, en slösande frikostighet och ett sätt, som, då han ville lägga band på sig, kunde anstått vilken samhällskrets som helst. Men allt detta gagnade honom till intet. Han var så hemmastadd vid kappränningar, spelhus, tuppfäktningar och alla möjliga tillhåll för laster och dårskaper, att hans mors förmögenhet var förstörd innan han var ett och tjugu år, och han snart försänktes i skulder och bekymmer. Hans ungdomshistoria kan ganska passande slutas med den brittiska Juvenals' ord, då han skildrar en viss karaktär:
Halsstarrig var han, hörde ej på råd,
inför hans ögon sanning ej fann nåd,
när själens sjukdom nått sin höjdpunkt, han
först skymfade sitt hem och sen försvann,
