MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Mitt namn är Argyle, och — rätt sällsamt det är —
till hovet jag hör, men ej ändrat mig där.
Ballad.
Få namn förtjäna en ärofullare plats i Skottlands historia under denna tidpunkt än Johns, hertig av Argyle och Greenwich. Hans utmärkta egenskaper både såsom krigare och statsman voro allmänt erkända. Han var ej utan ärelystnad, men utan de fel, som vidlåda den, utan denna samvetslöshet i tänkesätt och syftemål, som ofta förmår stora män i hans egendomliga belägenhet — ty den var verkligen egendomlig — att gripa efter medlen att uppsvinga sig till makt, även om de skulle äventyra att därigenom störta ett helt land i förvirring. Pope har skildrat honom såsom:
”Argyle, född till att maktens blixtar bära
och fylla råd och slagfält med sin ära.”
Han var lika fri ifrån statsmannens vanliga fel, falskhet och förställning, som från krigarens otyglade, våldsamma maktlystnad.
Hans fädernesland Skottland befann sig vid denna tid i en ganska kinkig belägenhet. Det var visserligen förenat med England, men bindningsämnet hade ännu ej hunnit att vinna nog fasthet. Förbittringen över forna oförrätter jäste ännu, och skottarnas snarstuckna avundsjuka samt engelsmännens övermodiga förakt alstrade oupphörliga tvister, varunder det för bådas säkerhet så viktiga nationalförbundet svävade i den största fara att upplösas. Skottland hade dessutom den nackdelen att vara söndrat i inre partier, vilka bittert hatade varandra och blott avvaktade ett tecken för att bryta löst.
