Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Under sådana förhållanden skulle en annan person, med Argyles anseende och egenskaper, men utan hans sansade hovsamhet, sökt att i virvelvinden lyfta sig från jorden och leda dess raseri. Han valde en tryggare och ärofullare bana.

Höjd över alla småaktiga partiåsikter, förordade han alltid de åtgärder, som voro på en gång rättvisa och milda, vare sig att dessa voro för eller emot regeringens intressen. Hans utmärkta militära egenskaper hade under det minnesvärda året 1715 satt honom i tillfälle att göra huset Hannover tjänster, som kanske voro för stora för att kunna erkännas eller vedergällas. Han hade därjämte använt allt sitt inflytande att mildra följderna av denna uppresning för de olyckliga adelsmän, vilka av missförstådd hederskänsla inlåtit sig i detta företag, och belönades därför genom att i ovanligt hög grad komma i åtnjutande av sitt fäderneslands aktning och kärlek. Den ynnest, vari han stod hos ett missnöjt och krigiskt folk, ansågs väcka avundsjuka hos hovet, där makten att varda farlig ibland redan i och för sig är förhatlig, även om den ej är förenad med böjelsen därtill. Dessutom var hertigens av Argyle oberoende och något högdragna tänke- och handlingssätt såsom offentlig man föga ägnat att göra honom omtyckt hos konungen. Han var därför alltid högaktad och ofta använd, men var ej någon gunstling hos Georg II, hans gemål eller hans ministrar. Vid åtskilliga tidpunkter av sitt liv kunde hertigen anses såsom fallen i fullkomlig onåd vid hovet, ehuru han knappt kunde sägas vara en förklarad medlem av oppositionen. Detta gjorde honom ännu kärare för Skottland, emedan det vanligen var för dess skull han ådrog sig sin monarks missnöje, och just i fråga om Porteousupploppet hade det varma och vältaliga motstånd, han gjort mot de stränga åtgärder, man hade för avsikt att vidtaga mot Edinburgh, väckt en så mycket livligare tacksamhet i denna huvudstad, som det påstods, att hertigens mellankomst upptagits som en personlig förolämpning av drottning Carolina.


448