MIDLOTHIANS HJÄRTA
kvava rummet, då hon kunde vandra fritt omkring på de gröna kullarna, om hon ville.
Mrs Glass å sin sida var lika förvånad över sin kusins obenägenhet att gå ut och hennes likgiltighet för alla de märkvärdiga skådespel, London hade att erbjuda. — Att ha något att se på, sade hon, hjälper alltid till att fördriva tiden, om man också är aldrig så bedrövad. Men det stod ej till att övertala Jeanie.
Dagen efter hennes samtal med hertigen tillbragtes under detta ”fördröjda hopp, som gör hjärtat sjukt”. Minuter framskredo efter minuter — den ena timmen avlöste den andra — det vart för sent att hysa någon rimlig förväntan att hertigen den dagen skulle låta höra av sig; likväl kunde hon ej alldeles avstå från allt hopp, och hennes hjärta klappade våldsamt vid varje buller där nere i boden. Allt förgäves. Dagen förflöt under spänd och sviken väntan.
Följande morgon började på samma sätt, men före middagstiden inträdde en välklädd herre i mrs Glass' bod och anhöll om att få tala med en ung flicka från Skottland.
— Det vill säga min kusin, Jeanie Deans, mr Archibald, sade mrs Glass nigande. Har ni något bud till henne från hans höghet hertigen av Argyle, mr Archibald? Jag skall genast framföra det.
— Jag tror, jag måste besvära henne att stiga ner, mrs Glass.
— Jeanie, Jeanie Deans! ropade mrs Glass vid foten av den lilla trappan, som från ett hörn av boden ledde till de högre regionerna. Jeanie — Jeanie Deans, hör ni inte? Kom ner på stund; hertigens av Argyle kammartjänare är här och vill genast tala med er. Detta yttrades i en högljudd ton, på det att alla, som råkade vara inom hörhåll, skulle varda delaktiga av den viktiga underrättelsen.
Man kan lätt föreställa sig, att Jeanie ej dröjde länge att kläda sig och efterkomma denna kallelse, ehuru hennes fötter knappast ville bära henne, då hon gick utför trappan.
