WALTER SCOTT
— Jag måste utbedja mig förmånen av ert sällskap ett litet stycke, sade Archibald artigt.
— Jag är när som helst färdig, sir, sade Jeanie.
— Skall min kusin gå ut, mr Archibald? Då skall jag naturligtvis gå med henne. — James Rasper! Se till boden, James! — Mr Archibald, hon sköt fram en burk till honom, ni begagnar ju hans höghets blandning, vill jag minnas? Var god och fyll er dosa för gammal bekantskaps skull, medan jag kastar på mig kläderna.
Mr Archibald överflyttade en blygsam portion snus från burken i sin dosa, men förklarade, att han måste avstå från nöjet av mrs Glass' sällskap, emedan hans ärende blott gällde det unga fruntimret.
— Blott det unga fruntimret! sade mrs Glass. Är det inte litet ovanligt, mr Archibald? Men hans höghet förstår det naturligtvis bäst, och ni, mr Archibald, är en stadgad man. Det är inte var och en som kommer från en förnäm mans hus, som jag skulle vilja anförtro min kusin åt. — Men Jeanie, ni får inte gå över gatorna med er rutiga — vad kallar ni det nu igen? — hängande över axlarna, liksom ni kommit upp med en drift höglandsoxar. Vänta tills jag gått efter min sidenkappa. Eljest får ni allt slöddret efter er!
— Jag har en hyrvagn i beredskap, mrs Glass, sade mr Archibald, sålunda förekommande alla vidare invändningar av den tjänstaktiga gamla frun, som Jeanie eljest skulle fått svårt nog att slippa ifrån, och jag tror ej vi ha tid att byta om dräkt.
Med dessa ord förde han Jeanie till vagnen, under det hon inom sig prisade och beundrade det otvungna sätt, varpå han undvikit mrs Glass' tjänstaktiga anbud och frågor, utan att nämna sin herres befallning eller ingå i något slags förklaring.
Sedan de stigit upp i vagnen, satte mr Archibald sig på baksätet mittemot vår hjältinna, varefter de foro av under tystnad. Sedan de åkt ungefär en halv timme utan att ett ord yttrats å någondera sidan, föreföll det Jeanie, som om en längre tid åtgått och en större vägsträcka
462
