Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/488

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

— Jag hoppas ers majestät vill låta min goda smak vara min borgen i detta fall, svarade hertigen småleende.

— Ehuru hon ej ser mig synnerligen ut som une grande dame, förmodar jag då, att hon är någon kusin i trettionde led i de skotska stamtavlornas förfärligt långa släktregister?

— Nej, madame, sade hertigen, men jag önskar, att några av mina närmare anhöriga hade hälften av hennes värde, redlighet och uppoffrande tillgivenhet.

— Hennes namn är väl åtminstone Campbell? sade drottning Carolina.

— Nej, madame, hennes namn är ej fullt så utmärkt, om jag får ta mig den friheten att säga så, svarade hertigen.

— Nå, men då kommer hon väl från Inverary eller Argyleshire? sade drottningen. i

— Hon har aldrig i sitt liv varit längre norr ut än till Edinburgh, madame.

— Då har jag uttömt mitt förråd av gissningar, sade drottningen, och ers härlighet får själv åtaga sig att förklara sin skyddslings sak.

Med den redighet och korthet, som endast förvärvas genom vanan att umgås i de högre sällskapskretsarna och som är raka motsatsen till den långtrådiga avhandlande stil,

"som visst folk kallar pladder och andra kalla prosa”,

förklarade hertigen den besynnerliga lag, i kraft varav Effie Deans blivit dömd till döden, och skildrade de käreksfulla bemödanden Jeanie gjort för sin systers räddning, för vars skull hon var färdig att uppoffra allt, utom sanning och samvete.

Drottning Carolina hörde honom med uppmärksamhet, men man bör ihågkomma, att hon tyckte om att disputera, och i hertigens anförande fann hon snart åtskilligt, som gav henne anledning att göra svårigheter vid hans anhållan.

— Det tyckes även mig, mylord, sade hon, som om

476