MIDLOTHIANS HJÄRTA
männen till på köpet? Jag plägade alltid hålla honom för en hygglig, beskedlig karl, men han är en olycksfågel — jag får be ers höghet om förlåtelse, för det jag begagnar ett så grovt öknamn. Och vad skall den stackars flickan ta sig till i främmande land? — Ack, du milde Gud, att skicka bort henne så där, långt från anhörigas och vänners tillsyn, det är ju detsamma som att ge henne tillfälle att börja samma lek omigen!
— Bah! bah! sade hertigen, det är inte värt att strax föreställa sig det värsta. Hon kan ju komma upp till London eller fara över till Amerika och, trots allt vad som hänt, bli väl gift.
— Det har ers höghet mycket rätt i, svarade mrs Glass, och när jag tänker närmare på saken, så har Ephraim Buckskinn, min gamle affärsvän i Virginien, som hela fyrtio års tid försett Tisteln med tobak — och det är inte så litet vi behöva — nu på en tio år legat över mig, att jag skulle skicka till honom en hustru. Karlen är inte fyllda sextio, rask och kry och i goda omständigheter. En rad från min hand skulle göra upp affären, och Effie Deans missöde (fastän det kan vara alldeles onödigt att nämna något därom) skulle man lägga föga vikt på där.
— Är hon en vacker flicka? sade hertigen. Om systern kan man på sin höjd säga, att hon är en hygglig tös.
— Å, Effie är mycket vackrare än Jeanie, sade mrs Glass, fast det är längesen jag såg henne, men jag får alltid höra talas om Deans, när vänner komma hit från Skottland, ty som ers höghet vet, äro vi skottar alla mycket släktkära och hänga ihop som ler och långhalm.
— Så mycket bättre för oss, sade hertigen, och så mycket värre för dem, som råka i delo med oss, såsom er goda gammalskotska skylt säger, mrs Glass. Men jag hoppas, ni gillar de åtgärder, jag vidtagit för att återsända er släkting till hennes vänner. Han omtalade därefter omständligt dessa, varvid mrs Glass med ett leende och en nigning för varje mening gav till känna sitt oinskränkta bifall. Och nu, mrs Glass, måste ni hälsa Jeanie och säga henne, att hon inte får glömma min ost,
