MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIONIONDE KAPITLET.
En var en kvinna, som, för grymhet böjd,
i hämnden fann en njutning och en fröjd,
hon triumferande mot döden gick,
med dödsförakt i dyster, hotfull blick.
Crabbe.
Jeanie Deans hade tillbragt nära tre veckor i huvudstaden, då hon erhöll tillsägelsen att göra sig i ordning till avresan.
På den utsatta morgonen tog hon avsked av mrs Glass, betygande henne sin tacksamhet med all den värme, den goda fruns välvilja mot henne förtjänade, satte därpå sig och sina genom skänker och inköp betydligt tillökade lösören i en hyrvagn och råkade sina reskamrater i hushållerskans rum på Argyle-house. Medan resvagnen förspändes underrättades hon om, att hertigen ville tala med henne, och infördes i en praktfull salong, där hon till sin överraskning fann, att han önskade föreställa henne för sin fru och sina döttrar.
— Här kommer jag till er, hertiginna, med min lilla landsmaninna, sade han. Med en här av unga karlar, lika raska och beslutsamma som hon, skulle jag ej frukta att gå en mot två!
— Å, pappa, svarade en livlig, ungefär tolv år gammal flicka, kom ihåg, att ni var fullt en mot två vid Sheriffmuir och likväl — härvid sjöng hon den välbekanta balladen:
”En påstår vi vann, en påstår de vann,
en ann vill ge ingen den heder,
men ett vet dock jag: att det stod ett slag
vid Sheriffmuir — själv var jag med där.”
— Vad, jag tror lilla Mary blivit tory? — Det blir just vackra nyheter för vår landsmaninna att föra upp till Skottland!
