WALTER SCOTT
ran igen, ty han haver rivit oss, han helar oss ock, han haver slagit oss, han förbinder oss ock'.”
Han sade vidare, att han gillade det sätt, varpå hon ämnade färdas tillbaka till Glasgow, och ingick i åtskilliga enskildheter, som ej behöva anföras. En enda rad i brevet men som ej var den minst omlästa av mottagarinnan, nämnde, att ”Ruben Butler varit honom som en son under hans bedrövelse”. Som David Deans förut nästan aldrig nämnt Butlers namn utan att beledsaga det med något mer eller mindre tydligt stickord rörande hans timliga gåvor och lärdom, eller hans farfars kätteri, såg Jeanie ett gott förebud däri, att intet sådant inskränkande tillägg bifogats ovanstående yttrande rörande honom.
En älskandes förhoppning liknar bönan i amsagan — låt den blott väl en gång slå rot, så växer den så snabbt, att jätten Inbillning inom några få timmar bygger ett slott på dess topp, tills Missräkning småningom kommer med sin bila och hugger ned både plantan och den därpå uppförda byggnaden. Ehuru fantasien ej var den starkaste av Jeanies själsförmögenheter, var den dock livlig nog att förflytta henne till en gård i Northumberland, väl försedd med mjölkkor, avelsdjur och får. Där såg hon, strax i närheten, ett bönehus, som besöktes av allvarliga presbyterianer, vilka enhälligt kallat Ruben Butler till sin själasörjare — Effie återställd, om ej till glättighet, så åtminstone till lugn och frid — deras fader med sitt gråa, slätkammade hår och glasögon på näsan — sig själv med det jungfruliga hårbandet utbytt mot den matronliga huvan — allasammans sittande på en bänk i sagda bönehus och åhörande andaktens ord, som för henne vordo ännu ljuvare och kraftigare genom de ömma band, som förenade henne med predikanten. Hon invaggade sig i dessa drömmar, tills hennes vistelse i London med var dag började varda alltmer odräglig, och det var med högsta belåtenhet hon från Argylehouse mottog tillsägelsen att om två dagar vara i ordning att åtfölja sitt ressällskap till norden.
502
