WALTER SCOTT
Sjukvakterskan lade henne, som hon önskat, med huvudet mot väggen och ryggen mot dagern. Så snart hon kommit till ro i denna ställning, började hon återigen att sjunga i samma dämpade, växlande toner som förut, liksom om hon åter kommit in i den stämning, vari hon befann sig, då Jeanie inträdde. Melodien var likväl olika och liknade nästan en metodisthymn.
”När livets strid är slutad här,
din bröllopsdräkt fullbordad är,
och tron fördriver tvivlets natt,
och hoppet höjer vingen glatt,
när kärleken, som fängslad var,
till fria rymder längtan har —
då kasta från dig stoftets skrud.
Stig, kristen, fri från synd till Gud!”
Melodien var högtidlig och rörande, särdeles då den, såsom nu, sjöngs av en röst, som varit vacker och som av mattigheten erhållit en ökad ljuvhet, om den ock därigenom förlorat i styrka. Även Archibald, ehuru en hovtjänare och fritänkare, vart förvirrad, om ej rörd. Dejan snyftade, och Jeanie kände, hur tårarna ofrivilligt kommo henne i ögonen. Själva den vid dylika uppträden vana sjuksköterskan tycktes vara djupt upprörd.
Den sjuka vart nu synbart svagare, vilket antyddes av den emellanåt påkommande svårigheten att andas, samt av ett svagt stönande, som utvisade, att naturen höll på att duka under i den sista striden. Men sångens ande, som ursprungligen i hög grad måste hava behärskat denna olyckliga varelse, tycktes vid varje mellanskov av lindring triumfera över hennes smärta och svaghet, och märkvärdigt nog röjdes i hennes sånger alltid något, som kunde lämpas på hennes närvarande belägenhet. Den följande tycktes vara ett fragment av någon gammal ballad.
”Lord Archibald, min bädd är kall,
för sorg jag ej kan sova,
men likadant i morgon skall
det gå dig, vill jag lova!
514
