MIDLOTHIANS HJÄRTA
kommit på henne, så snart han avlägsnat sig. Hennes landsmaninna kunde emellertid få se henne om hon ville. Hon troddes ej komma att leva mer än högst ett par timmar till.
Så fort Jeanie fick höra detta, skyndade hon, åtföljd av sina reskamrater, till hospitalet, där de funno den döende i en sjuksal, som innehöll tio sängar, av vilka endast den, vari Greta låg, var upptagen.
Då de inträdde, sjöng hon en av sina gamla visstumpar och föråldrade melodier med en röst, som ej längre var överansträngd av vanvett, utan mildrad och dämpad av kroppslig utmattning samt uttryckande ett djupt svårmod. Hon var ännu vansinnig, men ej längre i stånd att uttrycka sina kringirrande tankar i samma vilda tonfall som under sitt forna överspända själstillstånd. Döden talade i de klagande tonerna av hennes röst, i vilken det låg något vemodigt insövande, som påminde om de vaggvisor, varmed en mor plägar inlulla sitt barn i sömn. Då Jeanie inträdde, hörde hon först melodien och sedan en del av orden — de tycktes vara en stump av en munter skördesång.
”Slut är vårt dagsverk, slut är det,
nu torkar odlarn pannan het,
den sista vagnen hemåt går,
och glada frihetstimmen slår.
Det varder natt, då sol gått ned,
och dag, som flyr, tar mödan med,
och är först hösten väl förbi,
vår skördefest då fira vi.”
Sedan sången tystnat, gick Jeanie fram till sängen och kallade Greta vid namn, men intet tecken till igenkännande visade sig. Tvärtom bytte den sjuka om ställning, som om hon förargat sig åt, att man störde henne, och ropade otåligt: — Sjuksköterska, sjuksköterska, vänd mitt ansikte till väggen, så att jag aldrig må svara på det namnet mer och aldrig mer se till något av denna syndiga värld!
