WALTER SCOTT
efter denna ädla ström, som småningom alltmera vidgades och förvandlades till en stor, segelbar flod.
— Ni ärnar således inte fara till Glasgow? sade Jeanie, då hon märkte, att postiljonerna ej gjorde min av att vända hästarnas huvud till den gamla bron, dåförtiden den enda väg, som gav tillträde till S:t Mungos huvudstad.
— Nej, svarade Archibald, det är några folkoroligheter där, och som vår hertig är i opposition mot hovet, så bleve vi kanske för väl mottagna, eller också kunde det falla dem in att ihågkomma, att kapten Campbell av Carrick och hans högländare kommo över dem 1725 vid Shawfieldsupploppet, och då bleve vi alltför illa mottagna.[1] I alla händelser är det bäst för oss och för mig i synnerhet, som, skulle jag tro, känner hans höghets vilja i flera avseenden, att låta de goda glasgowarna följa sina egna ingivelser, utan att varken reta eller uppmuntra dem genom min närvaro.
Mot ett så högviktigt och i en sådan ton framställt förnuftsskäl, hade Jeanie ingenting att invända. Han kunde väl ha rätt, tänkte hon, men hans yttrande röjde dock en hög grad av inbilskhet.
Vagnen rullade emellertid framåt, floden vidgade sig och antog efter hand värdigheten av en fjord eller havsvik. Ebb och flod började allt märkbarare visa sitt inflytande, och för att anföra den lagerkrönte skaldens härliga ord, vart strömmen
”En bredare och bredare ström.
— — — —
På dess klippiga grund havstjädern står
och öppnar för vinden halvt
sina svarta, drypande vingar.”
- ↑ Hänsyftar på ett upplopp i Glasgow, som var riktat mot stadens dåvarande provost, Daniel Campbell av Shawfield, och till vars undertryckande, bland andra trupper, även användes ett av de i Argyleshire värvade högländska kompanierna, som i ett av den tidens paskiller omnämnes såsom ”Campbell av Carrick och hans höglandstjuvar”.
520
