MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Åt vilket håll ligger Inverary? sade Jeanie, i det hon blickade på den mörka, oändliga sträckan av höglandsberg, som nu, uppstaplade ovanpå varandra och genomskurna av mången sjö, utbredde sig norr ut på andra sidan om floden. Tillhör det hertigen, det där höga slottet där borta?
— Det där, miss Deans? svarade Archibald. Bevare oss väl, det är ju det gamla slottet Dumbarton, den starkaste fästning i Europa, den andra må vara vilken som helst! Sir William Wallace var kommendant där fordomdags under krigen med engelsmännen, och hans höghet är kommendant där nu. Det är alltid anförtrott åt den förnämste mannen i Skottland.
— Och bor hertigen på den där höga klippan? frågade Jeanie.
— Nej, nej, han har sin vicekommendant, som för befälet under hans frånvaro och bor i det vita huset, ni ser vid foten av berget. Hans höghet bor inte där själv.
— Det vill jag väl tro, sade mrs Dutton, på vilken vägen ej gjort något synnerligt gynnsamt intryck, alltsedan de lämnat Dumfries, ty om han gjorde det, finge han se sig om efter någon deja, om han också vore den ende hertigen i England. Jag lämnade inte min plats och mina vänner för att komma hit och se kor svälta ihjäl på sådana här bergknallar, mr Archibald, eller bli uppspetad på spetsen av en klippa, lik en ekorre i en bur, som blivit uthängd från ett fönster i tredje våningen.
Skrattande i mjugg över att dessa tecken till uppstudsighet ej visat sig förr, än han, såsom han sade för sig själv, ”hade den missnöjda sköna under sin tumme”, svarade Archibald med köld, att han inte gjort bergen, inte heller visste han, huru de skulle kunna förbättras, men vad bostad beträffade, skulle de snart komma till ett lantställe, som hertigen hade på en mycket vacker ö, kallad Roseneath, dit de skulle begiva sig för att invänta sjölägenhet till Inverary och råka de personer, i vilkas sällskap Jeanie skulle återvända till Edinburgh.
— En ö? sade Jeanie, som under loppet av sina även-
