MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Du säger blott alltför sant, sade Deans. Hon har lämnat sin gamle far, som gråtit och bett för henne. Hon har lämnat sin syster, som trälat och arbetat för henne som en mor. Hon har lämnat sin mors ben och sitt folks land och är gången över gränsen med denne Belials son. — Hon flydde under nattens dunkel. Han tystnade. En blandad känsla av sorg och stark förtrytelse kvävde hans röst.
— Och med denne man? Med denne fruktansvärde man? sade Jeanie. Och hon har lämnat oss för att gå bort med honom? — O, Effie, Effie, vem skulle väl ha trott detta efter en räddning sådan som den, som vederfarits dig!
— Hon gick ifrån oss, mitt barn, emedan hon ej hörde till oss, svarade David. Hon är en förtorkad gren, som aldrig kommer att bära nådens frukt, en syndabock, utgången i världens öken för att, såsom jag hoppas, taga med sig vår lilla församlings synder. Världens frid vare med henne och en bättre frid, när hon åter kommer till nådens delaktighet och till längtan därefter! Om hon är bland hans utvalda, så lär nog hennes stund komma. Vad skulle hennes mor ha sagt, denna ryktbara och oförgätliga matrona, Rebecka M'Naught, vars minne är som en ljuvt doftande blomma i Newbattle och en kruka rökverk i Lugton? Men, får gå! Låt henne fara! Må hon vandra sin egen väg! Må hon tugga sitt eget betsel! — Herren känner sin tid. — Hon var ett barn, skänkt åt mina böner och torde ej bli alldeles förtappad. Men, Jeanie, låt aldrig — aldrig mer hennes namn bli nämnt mellan dig och mig. Hon är gången ifrån oss lik en bäck, som sinar ut för sommarens hetta, och, såsom den tålige Job säger: må hon gå och varda förglömd!
En sorglig tystnad följde på dessa ord. Jeanie skulle gärna velat fråga om de närmare omständigheterna vid systerns avvikande, om ej hennes far i en så bestämd ton uttalat sitt förbud. Hon stod just i begrepp att omtala sitt möte med Staunton i hans fars hus, men då hon hastigt drog sig till minnes innehållet av deras samtal, tyckte hon, att det på det hela taget var av beskaffenhet
