WALTER SCOTT
serligen kunde man vara utsatt för de rovlystna bergsbornas strövtåg, men i hertigens av Argyle fruktade namn låg någonting mycket betryggande, och en obetydlig blackmail[1] ansåg David skola fullkomligt skydda honom för deras påhälsningar.
Det fanns likväl ännu två omständigheter, som gjorde honom tveksam. Den första var andan hos den prästman, vars församling han skulle komma att tillhöra, och vad denna kinkiga punkt beträffar, vart han, som läsaren snart skall erfara, fullkomligt tillfredsställd. Det andra hindret var den nödvändighet, vari hans yngre dotter var försatt, att för så lång tid lämna Skottland.
Lagkarlen smålog och sade, att det ej fanns någon anledning till att tolka detta förbehåll så synnerligt strängt. Om den unga kvinnan lämnade Skottland på ett par månader eller veckor och sedan sjöledes från England komme till sin fars nya vistelseort, skulle ingen kunna veta av hennes ditkomst — åtminstone ingen som vore berättigad eller böjd för att oroa henne. Hertigens vidsträckta ärftliga domsrätt betog andra ämbetsmän all anledning att befatta sig med de personer, som bodde på hans gods, och de, som stodo under hans eget omedelbara beroende, skulle få befallning att ej störa den unga kvinnan, särdeles som hon, såsom boende på gränsen av högländerna, kunde anses vara utom Skottland, det vill säga utom civilisationens och de vanliga lagarnas område.
Gamle Deans var likväl ej rätt nöjd med dessa bevisningsgrunder, men Effies flykt, som ägde rum tredje natten efter hennes befrielse, gjorde vistelsen vid S:t Leonards så olidlig för honom, att han genast antog det gjorda tillbudet och med nöje ingick på den av hertigen uppgjorda planen att överraska Jeanie och därigenom göra ombytet av bostad så mycket mer anslående för henne. Hertigen hade underrättat Archibald om dessa omständig-
- ↑ Ett slags skyddsavgift, som de invid högländska gränsen boende skottarna fordom betalade till sina rovgiriga grannar för att vara befriade från deras plundringståg.
532
