Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/548

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

givit ett kvitto, frågade han David med någon liten tvekan: — Jeanie har väl skrivit något till er, kära far?

— Om pengarna? svarade David. Ja visst har hon det.

— Och sade hon inte något mer om mig? frågade lairden.

— Inte annat än vanliga och kristliga välönskningar — vad skulle hon väl ha sagt? svarade David, i full förväntan att lairdens långa frieri — så framt hans efterhängsenhet med hänseende till Jeanie kunde förtjäna detta namn — nu skulle komma till ett resultat, och så gjorde det även, ehuru ej till det, som han hoppats eller väntat.

— Nå, nå, hon känner sig bäst själv, fader Deans. Jag har gjort rent hus, vad Jenny Balchristie och hennes systerdotter beträffar. De voro ett pack — stulo mat och malt och läto forbönderna plundra kolen. — Jag ärnar förlova mig i morgon och viga mig om söndag.

Vad David än kände, var han för stolt och ägde alltför mycken självbehärskning för att i sitt ansikte eller sitt skick röja någon oangenäm överraskning.

— Jag önskar er lycka, sir, genom honom som förlänar all lycka! — Äktenskapet är ett aktningsvärt stånd.

— Och jag ärnar gifta mig i en aktningsvärd familj, David — lairdens av Lickpeli yngsta dotter — hon sitter näst intill mig i kyrkan, och det var det som kom mig att tänka på saken.

Här var ingenting vidare att göra än att ännu en gång önska lairden lycka, dricka ett glas vin och återvända till S:t Leonards under betraktelser över de mänskliga tingens och de mänskliga beslutens obeständighet. Hoppet att Jeanie förr eller senare skulle varda lady Dumbiedikes hade, honom till trots, bemäktigat sig David Deans' själ starkare än han själv anat. Åtminstone hade det dittills tyckts vara en förening, vars förverkligande helt och hållet berott på Jeanie, så snart hon funnit för gott att giva sin tystlåtne älskare något slags uppmuntran, och nu var all utsikt försvunnen, att den någonsin skulle komma till stånd. David återvände därför i en för en så from man föga kristlig sinnesförfattning. Han var förargad

536