MIDLOTHIANS HJÄRTA
fars hus tyckt om att vältra sig. Och säkert, då ni hemsökes av snärjande prövningar och frestelser och hjärtångest, skall ni, som är lik en ung rekryt, vilken första gången marscherar efter trumman, även ofta sakna den gamle, djärve och erfarne veteranen, som känt mången svår dags hetta och hört kulorna vina lika ofta, som han har hår kvar på sin gamla hjässa.
Det är mycket möjligt, att Butler inom sig torde varit av den tanken, att betraktelsen över hans förfäders enskilda trosövertygelse kunnat utelämnas, eller att han kanske var nog egenkär att vid sina år och med sina insikter anse sig i stånd att själv bestämma sitt handlingssätt, utan att behöva hederlige Davids ledning. Men han svarade blott med att uttrycka sin ledsnad över, att någonting skulle åtskilja honom från en så gammal, beprövad och kär vän.
— Men hur kan det hjälpas, min gosse? sade David, i det han förvred sina drag till ett slags leende. Hur skall ni kunna hjälpa det? — Det har ni säkert svårt att svara på — det får ni lämna åt annat folk — åt hertigen av Argyle och mig, Ruben. Det är en god sak att ha vänner här i världen — hur mycket bättre måste det då icke vara att ha en förespråkare bortom den!
Härvid blickade David, vars gudsfruktan, om också ej alltid fullt förnuftig, likväl var lika oskrymtad som innerlig, vördnadsfullt uppåt och tystnade. Men på Butlers förklaring, att han i ett så viktigt ämne med nöje skulle mottaga en värderad väns råd, återtog han: — Nå, vad säger ni, Ruben, om ett pastorat, ett ordentligt pastorat under den nuvarande kyrkoordningen? — Om ett sådant erbjödes er, skulle ni anse er berättigad att mottaga det, och på vilka villkor? — Om, säger jag blott, väl till märkandes.
Butler svarade, att han, om en sådan utsikt erbjödes honom, sannolikt först skulle eftersinna, huruvida han kunde gagna den församling, till vilken han kallades, och om han funne detta vara fallet, så måste hans vän väl
