WALTER SCOTT
avbrott eller motsägelse. Det sistnämnda beslutet var det klokaste han kunnat fatta, emedan, fastän det fanns många tvivel, vilka David Deans själv kunde lösa till sin egen belåtenhet, han likväl ingalunda torde befunnits böjd för att gilla någon annans lösning, och att med förnuftsskäl söka övertyga honom skulle varit detsamma som att med ens och för alltid stadfästa honom i den åsikt, som Butler råkade bestrida.
Han mottog sin vän med ett utseende av allvarlig viktighet, som verkliga olyckor för en lång tid tvungit honom att bortlägga och vilket erinrade om de dagar, då han med oinskränkt myndighet härskade över änkan Butler och föreskrev, huru Beershebas åker skulle skötas. Med stor vidlyftighet underrättade han Ruben om sin avsikt att flytta från sin närvarande bostad för att taga hand om hertigens av Argyle avelsgård i Dumbartonshire och uppräknade med märkbar självbelåtenhet de många förmåner, som medföljde befattningen, men försäkrade den tålige åhöraren, att ingenting så mycket förmått honom att antaga detta förslag, som övertygelsen, att han genom sin skicklighet i boskapsskötseln kunde göra de viktigaste tjänster åt hans höghet hertigen av Argyle, hos vilken han råkat i så stor förbindelse ”genom de sista olyckliga förhållandena”. En tår fördunklade härvid den gnista av stolthet, som glimmat i den gamle mannens öga.
— Om man satte en okunnig högländare till en sådan befattning, fortfor han, vad kunde man väl då vänta sig annat än att han skulle bli en sådan överherde, som den skändlige edomeern Doeg? Däremot skall det, så länge detta grå huvud står uppe, ej finnas en klöv ibland dem, som ej skall bli lika väl tillsedd, som om den vore en av Faraos gödda kor. — Och nu, Ruben, min gosse, då vi måste förflytta våra tält till ett främmande land, lär ni väl kasta en sorgsen blick efter oss och tänka på, med vem ni nu skall rådpläga rörande ert förhållande i dessa vanskliga och avfälliga tider, och säkert ihågkomma, att den gamle mannen, David Deans, var det redskap, som bragte er ur den irrlärighetens och kätteriets dy, vari er
542