WALTER SCOTT
han efterlämnat i tryck, att han på det högsta förundrat sig över, att en så liten pistol kunde döda en så stor karl. Denne vördnadsvärde biograf, vars yrke ej lärt honom, att en tum kan vara lika god som en aln, yttrar sig härom i följande ordalag: — Han (Francis Gordon) fick ett skott i sitt huvud av en fickpistol, som snarare passade till leksak åt en pojke än att döda en sådan ursinnig, oförvägen karl, och likväl kom den honom att bita i gräset!
På den vidsträckta grundval, som den presbyterianska kyrkans historia erbjöd under dess kortlivade triumf och långa förföljelse, fortfor David, med en omständlighet och vidlyftighet, som skulle bragt varje annan än hans dotters älskare i förtvivlan, att framlägga sina egna grundsatser för ledningen av sin väns samvete, för den händelse att denne skulle uppträda som kandidat till prästämbetet. — Den gode mannen genomgick därvid en sådan mängd spetsfundiga trospunkter, förutsatte så många ytterligheter, gjorde så många hårfina åtskillnader mellan det tillbörliga och otillbörliga, mellan eftergivenhet och avfall, halkande och stapplande, snaror och villfarelser, att han slutligen, efter att hava inskränkt sanningens väg till en matematisk linje, bragtes till det öppna medgivandet, att så snart man vunnit en viss insikt i den svåra segling, som förestode genom livet, vore varje människas samvete hennes bästa lots. Med mycket större opartiskhet än han varit i stånd att göra för sig själv, framställde han för Butler skälen för och emot hans mottagande av ett pastorat under närvarande olyckliga förhållanden och slutade med att förklara, att hans unge vän borde besinna dessa saker och låta sitt eget samvetes röst avgöra, huruvida han kunde åtaga sig ett så fruktansvärt ansvar som själavården, utan att kränka sin egen inre övertygelse om, vad som var rätt eller orätt.
Då David slutat detta långa tal, som å Butlers sida endast avbröts av föga mer än enstaviga yttranden, vart talaren själv högligen förvånad över att finna sig vida
546
