Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/559

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

längre skild från den slutsats, vartill han önskat komma, än då han för sig själv begrundat saken.

Olikheten mellan Davids sätt att tänka och tala i detta fall bevisar blott på ett slående sätt, huru rätt de hava, som prisa nyttan av offentliga överläggningar, ty säkert är, att de flesta människor, under inflytandet av någon partisk känsla, lättare kunna bestämma sig för en med deras egen böjelse överensstämmande åtgärd, då de överväga den i sitt eget sinne, än om de nödgas framställa dess förtjänster för tredje person, då, till följd av nödvändigheten att synas opartisk, motskälen komma att framställas på ett mycket gynnsammare sätt, än som är fallet vid ett tyst eftersinnande. Sedan David yttrat allt, vad han hade att säga, ansåg han sig förbunden att vara tydligare i fråga om sakförhållandet och förklara, att detta ej var något förutsatt fall, utan ett, varöver Ruben Butler (tack vare hans eget och hertigens av Argyle inflytande) snart skulle uppmanas att fälla sitt utlåtande.

Det var nästan med ett slags farhåga, David Deans hörde Butler till svar på hans meddelande säga, att han skulle taga hans välvilliga yttrande i övervägande och påföljande morgon låta honom veta sitt beslut. Faderskänslan överväldigade David vid detta tillfälle. Han nödgade Butler att stanna kvar till aftonen och, vilket var något högst ovanligt, framtog en, ja, två buteljer gammalt öl. Han talade om sin dotter, om hennes förtjänster, hennes hushållsaktighet, hennes arbetsamhet, hennes ömhet, och förledde Butler till en så bestämd förklaring rörande sina känslor för Jeanie, att de innan aftonen voro fullkomligt ense om, att hon skulle varda Ruben Butlers maka. Och om än de funno det mindre grannlaga att förkorta den besinningstid, Ruben bestämt, kunde det likväl anses som fullkomligt avgjort dem emellan, att det vore mycken sannolikhet för, att han skulle varda pastor i Knocktarlitie, förutsatt att församlingen vore lika hågad att antaga honom, som hertigen att giva honom kallelse. Vad eden beträffade, så voro de ense om, att det vore tids nog att tala därom, då densamma avfordrades.


547