MIDLOTHIANS HJÄRTA
Denna oegentlighet gjorde ett besynnerligt och löjligt intryck, emedan det gav hans huvud och kropp utseende av att tillhöra två olika personer, eller, som några sade, vilka 1715 sett avrättningarna bland de fångna insurgenterna, det såg ut, som om någon jakobitisk häxmästare, vilken återkallat de avrättade till livet, i brådskan satt en engelsmans huvud på en högländares kropp. För att fullända porträttet, var hans nåd Duncans sätt tvärt, rättframt och självkärt, och hans korta, uppåtvända, kopparfärgade näsa antydde, att han var något benägen för vrede och brännvin.
När denne dignitär framkommit till Butler och Jeanie, sade han i en högviktig ton: — Jag tar mig friheten, mr Deans, att välkomna er dotter, vilket jag förmodar denna unga flicka vara — i kraft av mitt empete kysser jag varje vacker flicka, som kommer till Roseneath. Sedan han hållit detta artiga tal, tog han ut sin buss, hälsade på Jeanie med en eftertrycklig kyss och bad henne vara välkommen till Argyles land, varefter han, vändande sig till Butler, fortfor: — Vi måste över och möta prästkarlarna där i morgon, som komma för att göra ert pestyr och säkert skölja ner det med prännvin — här på orten göra de sällan någonting med torra gommar.
— Och lairden, sade David Deans i det han vände sig till Butler för att närmare förklara saken för honom.
— Kapten, avbröt honom Duncan, folk vet inte, vem ni talar om, så framt ni inte ger schentelmen deras tillpörliga titel.
— Kapten, då, sade David, försäkrar mig, att kallelsen är enhällig å församlingbornas sida — en verklig enhällig kallelse, Ruben.
— Jag tror, sade Duncan, att den var så enhällig man kunde vänta sig, när den ena hälften av varelserna pladdrade sachsiska och den andra skrek gaeliska, liksom fiskmåsarna och vildgässen före en storm. Man skulle pehövt språkförmåga för att veta, vad de egentligen sade — men jag tror pästa slutet på alltsammans var: ”länge leve Mac-Callummore och Knockdunder!” — Och vad enhäl-