Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/585

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

huruvida denne den natten komme att lämna värdshuset, samt att det vore bestämt säkert, att han ej skulle bli något särdeles passande sällskap för damerna. Giggen stode till deras förfogande, sade han, och den behagliga skymningen vore just lämplig för en utfart på sjön.

Jeanie, som hyste mycket förtroende till Archibalds försiktighet, ingick genast på detta förslag, men mrs Dolly vägrade bestämt att våga sig i den lilla båten. Om man kunde få den stora båten, så vore hon färdig att följa med, men eljest skulle hon förr sova på golvet än röra sig ur fläcken. Att tala förnuft med mrs Dutton var något, som ej kunde komma i fråga, och Archibald ansåg ej omständigheterna så trängande, att de erfordrade tvång. Han anmärkte, att det ej just vore synnerligen hövligt mot kaptenen att beröva honom hans trespannsvagn. — Men eftersom det var för damernas skull, tillade han artigt, ville han taga sig den friheten — dessutom vore kaptenen bättre betjänt med giggen, emedan han med den ej vore beroende av ebb och flod. Den stora båten skulle därför stå till mrs Dollys tjänst.

De gingo följaktligen till stranden, åtföljda av Butler. Det drog om någon tid, innan roddarna kunde hopsamlas, och innan de kommit lyckligt och väl ombord och voro färdiga att begiva sig av, steg den bleka månen över bergen och kastade ett dallrande sken på de breda, glittrande vågorna. Men aftonen var så mild och behaglig, att Butler tog avsked av Jeanie utan att hysa några farhågor för hennes säkerhet, och vad som var ännu utomordentligare, mrs Dolly kände ingen oro för sin egen. Luften var mild och fläktade över den svalkande böljan med något av sommarens doft, och den omgivande härliga tavlan av uddar och näs och vikar, med den väldiga blå bergskedjan i bakgrunden, visade sig dunkelt i månskenet, medan varje årslag kom vattnet att stänka och gnistra av den lysande företeelse som kallas mareld.

Denna sista omständighet uppfyllde Jeanie med förundran och tjänade att roa hennes följeslagerska, tills de nalkades den lilla viken, vilken tycktes utsträcka sina

573