WALTER SCOTT
mörka skogbevuxna armar i fjorden liksom för att välkomna dem.
Det vanliga landningsstället låg ungefär en fjärdedels mil från boningshuset, och ehuru ebben ej tillät den stora båten att komma alldeles intill det utsprång av lösa stenar, vilket tjänade som kajdamm, sprang Jeanie, som var både dristig och vig, lätt i land. Men som mrs Dolly bestämt vägrade att företaga samma vågstycke, befallde den artige mr Archibald roddarna att föra båten till en annan landningsplats, som låg ett betydligt stycke längre bort. Han ärnade därefter själv hoppa i land för att under tiden beledsaga Jeanie till herrgården, men som hon ej gärna kunde gå vilse på den skogsväg, vilken ledde därifrån till stranden, och månljuset visade henne en av de vita skorstenarna, vilken höjde sig över den byggningen omgivande skogen, avböjde Jeanie tacksamt detta anbud och bad honom följa mrs Dolly, vilken, såsom varande ”i ett land, där vägarna voro främmande för henne, hade mera behov av beskydd”.
Detta var verkligen en lycklig omständighet och kunde även sägas hava räddat den stackars ladugårdsförestånderskans liv, om, såsom hon högtidligen plägade försäkra, det var sant, att hon bestämt skulle dött av förskräckelse, om hon lämnats ensam i båten tillsammans med sex vilda högländare i koltar.
Aftonen var så utmärkt skön, att Jeanie, i stället för att genast ställa kosan till huset, stod och blickade efter båten, när den åter stötte från land och rodde ut i den lilla viken, varvid hennes reskamraters gestalter vordo allt otydligare, allteftersom de förminskades av avståndet, och roddarnas vemodiga sång nådde hennes öra i förmildrade, ljuvare toner, tills båten vek om udden och var försvunnen ur hennes åsyn.
Jeanie förblev likväl i samma ställning, blickande ut över fjorden. Hon insåg, att det skulle gå om en stund, innan hennes reskamrater kunde hinna till herrgårdsbyggnaden, emedan avståndet dit var betydligt större från den bekvämare landningsplatsen, än från den punkt där hon
574
