MIDLOTHIANS HJÄRTA
nu stod, och hon var rätt glad att under tiden ostörd kunna överlämna sig åt sina betraktelser.
Den underbara förändring, som ett par veckor åstadkommit i hennes belägenhet, denna plötsliga övergång från skam, sorg och nästan förtvivlan till heder, glädje och en ljus utsikt till framtida sällhet, framställde sig för hennes själ med ett så överväldigande intryck, att tårarna kommo henne i ögonen. Men de tårar hon fällde, flöto på samma gång ur en annan källa. Som jordisk sällhet aldrig är fullkomlig, och ädla själar aldrig livligare känna deras sorger, vilka de älska, än då deras egen belägenhet utgör en motsats mot dessas, pinades Jeanies ömma hjärta av djup bedrövelse över det öde, som drabbat hennes stackars syster, detta barn, vid vilket så många förhoppningar varit fästa, föräldrarnas i så många år bortklemade gunstling — nu en landsflykting och, vad än värre var, förpliktad att lyda en man, om vars levnadsvanor hon hade alla skäl att hysa den sämsta tanke, och som, även i sina häftigaste samvetskval, tyckts vara så gott som otillgänglig för varje känsla av verklig ånger.
Medan hennes tankar sysselsattes med dessa sorgliga betraktelser, syntes en dunkel gestalt framträda ur den till höger om henne befintliga småskogen. Jeanie spratt till, och berättelserna om spöksyner, som vid en dylik timme setts av ensamma resande på vilda, ödsliga ställen, framställde sig plötsligt för hennes inbillningskraft. Skepnaden svävade framåt, och då den kom mellan henne och månen, varseblev hon, att den såg ut som en kvinna. En mild röst upprepade två gånger: ”Jeanie! Jeanie!” — Var det — kunde det verkligen vara hennes systers röst? — Var hon ännu bland de levande, eller hade graven återsänt sin invånare? — Innan hon för sig själv kunde besvara dessa frågor, hade Effie livslevande slutit henne i sina armar och höll på att trycka henne till sitt bröst och överhölja henne med sina kyssar. — Jag har vandrat här, sade hon, lik en vålnad för att råka dig, och det är inte underligt, om du tar mig för en sådan — jag tänkte blott få se dig gå förbi eller höra ljudet av din
