WALTER SCOTT
oss på några år, såvida ni överhuvud någonsin mer att göra det. Ni inser, att det vore farligt att underhålla en brevväxling, ty alla skulle gissa, att Effies man var — vad skall jag kalla mig? — Porteous' mördare.
— Lättsinnige, hårdhjärtade man, tänkte Jeanie, åt vilken människa hon anförtrott sin sällhet! Hon har sått vind och skall uppskära oväder.
— Tänk inte illa om honom, sade Effie i det hon slet sig lös från sin man och förde Jeanie ett par steg avsides — tank ej mycket illa om honom! — Han är god mot mig, Jeanie — så god, som jag förtjänar. — Och han har beslutat att upphöra med sitt dåliga leverne. — Gråt därtor inte över Effie, hon har det mycket bättre än hon förskyllt. — Men du — ack du! — hur kan du bli nog lycklig? — Aldrig, förrän du kommer till himmeln, där alla äro lika goda som du. — Jeanie, om jag lever och det går mig väl, skall du få höra av mig — varom icke, så glöm, att en sådan varelse någonsin levat för att plåga dig! — Farväl — far — farväl!
Hon slet sig ur systerns armar och skyndade tillbaka till sin man — båda fördjupade sig i småskogen och försvunno ur hennes åsyn. Hela uppträdet föreföll henne som en dröm, och hon skulle nästan kunnat taga det därför, om hon ej, strax efter sedan de lämnat henne, hört ljudet av åror och sett en båt skyndsamt ro över fjorden till det lilla smyghandlarfartyget, som låg ute på redden. Det var på ett sådant fartyg Effie gått ombord i Portobello, och till följd av vad Staunton nämnt, var Jeanie övertygad om, att de med samma lägenhet ärnade fara utomlands.
Ehuru det var omöjligt att avgöra, huruvida detta samtal, medan det pågick, gav Jeanie mera smärta eller nöje, så var likväl slutintrycket bestämt gynnsamt. Effie var gift, hade vad man kallar blivit en ärbar hustru — det var en huvudpunkt. Det tycktes även, som om hennes man ärnade övergiva den bana av laster och brott, varpå han dittills så ursinnigt fortgått — det var en annan. Vad
578
