WALTER SCOTT
som ordspråket säger, man ej får tillräkna dem för strängt.
— Och, master Putler, fast ni vet, att jag aldrig lägger mig i ert kyrkväsen, så måste jag likväl säga, att jag ej vill tillåta, att Ailie Mac-Clure vid Deepheugh straffas som häxa, då hon para spår och inte förlamar, förplindar eller lemlästar någon människa eller stjälper omkull forvagnar eller gör något slags ofog, utan para förutsäger folk lycka, som att våra fiskarpåtar skola döda så och så många hajar och sälar, vilket är mycket roligt att höra.
— Kvinnan, sade Butler, är efter min tanke ingen häxa, utan en bedragerska, och det är endast i denna egenskap hon blivit kallad inför kyrkorådet för att få henne att för framtiden avstå från att utöva sina bedrägerier mot okunniga personer.
— Jag har ej reda på, vari hennes konster eller pedrägerier pestå, svarade hans nåd Duncan, men jag tror, att om pojkarna ta fatt henne för att doppa henne i ån, pleve det en mycket ledsam konst, och jag tror dessutom, att om jag kommer med i leken, skulle ni allasammans pli förpannat illa däran.
Utan att fästa sig vid denna hotelse, svarade mr Butler, att han ej kommit att tänka på den fara för misshandling, den stackars kvinnan kunde bli blottställd för å pöbelns sida, och att han därför ville ge henne den nödiga varningen enskilt, i stället för att kalla henne inför det församlade kyrkorådet.
— Det var då att tala som en förståndig schentelman, sade Duncan, och därmed gick aftonen fredligt förbi.
Följande morgon, då kaptenen tagit sin morgondryck av havresoppa och avrest i sin sexspännare, överlade mrs Butler ånyo med sig själv, huruvida hon skulle meddela sin man systerns brev, men hon avskräcktes därifrån vid tanken på, att hon i och med detsamma skulle nödgas yppa för honom hela den fruktansvärda hemligheten, som till följd av hans kall möjligen torde vara mindre säkert bevarad hos honom. Butler hade redan anledning att tro, att Effie flytt med samme Robertson, vilken varit en bland
594
