Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/614

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

teråt, bortlade Butler sitt kalls fridsamhet och ställde sig i spetsen för några grannar, med vilkas tillhjälp han drev rövarna på flykten och återtog boskapen, som redan höll på att drivas bort. Ridande på en höglandsklippare och omgjordad med ett gammalt bredsvärd, deltog David Deans oaktat sin höga ålder i denna bedrift, varvid han jämförde sig själv — ty han underlät ej att tillägna sig hela förtjänsten av denna bragd — med David, Isai son, då han återtog Ziklags byten från de amalekiter. Detta behjärtade uppförande hade såtillvida god verkan, som Donacha Dhu na Dunaig någon tid höll sig på vederbörligt avstånd, och ehuru man ofta hörde talas om hans avlägsnare bedrifter, gjorde han likväl inga plundringståg i denna del av landet. Han fortfor att med framgång driva sitt yrke och emellanåt höras av, ända till 1751, då, ifall fruktan för den andre David förmått honom att hålla sig i skinnet, ödet befriade honom från detta band, ty den vördnadsvärde patriarken i S:t Leonards samlades samma år till sina fäder.

David Deans dog full av år och ära. Det tros — bestämt vet man det icke, enär hans födelseår är okänt — att han uppnått en ålder av omkring nittio år, ty han talade även som ögonvittne om händelser, vilka gingo så långt tillbaka i tiden som ända till slaget vid Bothwells-bron. Det påstods till och med, att han skulle hava burit vapen där, ty då en gång en drucken jakobitisk laird förklarade, att han önskade att kunna få tag på en whig från Bothwellsbron ”för att stubba av öronen på honom”, underrättade David honom med ett ovanligt strängt uttryck i sitt ansikte, att om han hade lust till en sådan lek, så funnes en sådan invid hans sida, och det erfordrades Butlers bemedling för att vidmakthålla freden.

Han avled i sin älskade dotters armar, tacksam för all den nåd försynen låtit vederfaras honom i denna stridens och vedermödans dal, tacksam jämväl för alla de prövningar, varmed han var vorden hemsökt, emedan han, efter vad han själv sade, funnit dem nödiga för att förödmjuka detta andliga högmod och denna tillit till sina

602