MIDLOTHIANS HJÄRTA
hon, skrattande åt hans överraskning, omtala min rikedom för dig, Ruben, förrän på min dödsbädd eller möjligen i någon stor förlägenhet, men det är bättre att använda dessa pengar på den vackra gräsmarken än att låta dem ligga gagnlösa i det här gamla lerskrället.
— Hur i Herrans namn har du fått alla de pengarna, Jeanie? — Det här är ju mer än tusen pund, sade Butler, i det han upptog och räknade sedlarna.
— Om det också vore tiotusen, så äro de allasammans ärligt fångna, sade Jeanie, och minsann jag vet, hur mycket det är, men det är allt vad jag fått. Och vad det beträffar, hur jag fått dem, Ruben, så äro de, som sagt var, rätt och ärligt fångna, och det är annat folks hemlighet och inte min, eljest skulle du fått veta det längesen, och någonting mer har jag inte rätt att svara på, så att det inte är värt, att du gör några vidare frågor.
— Svara mig blott på en, sade Butler. Är allt detta din fria och obestridliga egendom, så att du kan förfoga över den, hur du behagar? — Är det möjligt, att ingen annan än du har anspråk på en så betydlig summa?
— Den var min, med rättighet att förfoga över den, hur jag behagade, svarade Jeanie, och jag har redan förfogat över den, ty nu är den din, Ruben. — Du är Bibel-Butler nu, liksom din farfar, på vilken min stackars far var så gramse. Jag skulle blott önska, att du inte hade någonting emot, att Femie finge sin dryga andel därav, då vi äro gångna.
— Ja, det kan du lita på. — Men vem i all världen har väl någonsin hittat på ett sådant gömställe för timliga ägodelar?
— Det är just en av mina gammaldags fasoner, som du kallar dem, Ruben. Jag tänkte, att om Donacha Dhu skulle överfalla oss, så vore bibeln den sista sak i huset, som han skulle besvära sig med. — Men om, vilket ej är osannolikt, några mera pengar flyta in, så skall jag överlämna dem åt dig och låta dig använda dem, som du finner för gott.
