WALTER SCOTT
jag låtit skjuta — men jag skall skicka över den till prästgåln, vilket inte är mer än skyldig hövlighet, för det jag skaffat den värda mrs Putler en sån där högfärdig grannlåtsdocka på halsen. — Och med dessa välvilliga avsikter gick han till stranden för att utdela sina befallningar i enlighet därmed.
Mötet mellan de båda systrarna var emellertid lika ömt som vanligt, och vardera uttryckte sina känslor på ett med sin karaktär överensstämmande sätt. Jeanie var till den överväldigande grad slagen av förvåning och till och med häpnad, att hon kände sig alldeles bedövad och av rörelse knappt kunde få fram ett ord, medan Effie å sin sida grät, skrattade och slog ihop händerna av glädje, allt inom loppet av fem minuter, i det hon med ens gav ohejdat lopp åt en naturlig livlighet, vilken likväl ingen bättre än hon förstod att pålägga en konstlad belevenhets tvång.
Sedan en timme förflutit som ett ögonblick under utbyte av ömsesidiga ömhetsbetygelser, märkte lady Staunton, att kaptenen med otålighet gick av och an nedanför fönstret. — Nu ha vi den tråkige höglandsnarren här igen, sade hon. Jag skall be honom hedra oss med sin frånvaro.
— Nej, för all del! Nej, för all del! sade mrs Butler i en bönfallande ton. Du får inte förolämpa kaptenen!
— Förolämpa? sade lady Staunton. Ingen känner sig någonsin förolämpad av, vad jag säger eller gör, kära du. Likväl skall jag ha fördrag med honom, eftersom du önskar det.
Kaptenen ombads följaktligen nådigt av lady Staunton att stanna kvar till middagen, varunder hans utsökta och noga avmätta artighet mot den förnäma damen bildade en lyckad kontrast mot den ogenerade ton av hövlig förtrolighet, han tillät sig mot pastorskan.
— Jag har förgäves sökt övertala mrs Butler, sade lady Staunton till kaptenen, då Jeanie på några minuter lämnade rummet, att av mig mottaga någon ersättning, för det jag på det här sättet stormat hennes hus och inkvarterat mig där.
618
