MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Jag har nyss sagt mr — —, kapten — —, denne herre, att om ni, mrs Butler, kunde lämna mig ett rum i ert hus samt härbärgera Ellis och mina två betjänter, så skulle jag finna mig bättre belåten med det, än att bo på Roseneath, som hans höghet godhetsfullt ställt till mitt förfogande. Man har tillstyrkt mig att bo så nära som möjligt den plats där getterna beta.
— Jag har försäkrat mylady, mrs Putler, sade Duncan, att ehuru det visst inte kunde förorsaka er någon olägenhet att mottaga någon av hans höghets eller mina gäster, så vore det likväl mycket pättre, att hon podde vid herrgåln, och vad getterna peträffar, så kunna kritterna hämtas dit, emedan det är mycket tillpörligare, att de passa på hennes härlighet än hon på dem.
— Nej, för all del, gör inga flyttningar med getterna för min skull, sade lady Staunton. Jag är övertygad om, att mjölken måste vara mycket bättre här. Detta yttrade hon med den kallblodiga vårdslösheten hos en person, vilken är van att hennes minsta önskan gäller som lag.
Mrs Butler skyndade sig att försäkra, att hennes hus, sådant det var, gärna stode till lady Stauntons tjänst, men kaptenen fortfor med sina invändningar.
— Hertigen, sade han, har skrivit —
— Allt det där skall jag ställa till rätta med hans höghet —
— Och så alla de där sakerna, som skickats ned ifrån Glasgow —
Allt som behövdes kunde ju skickas över till prästgården, lydde svaret. Hon anhöll nu blott hos mrs Butler, att hon ville vara god och anvisa henne ett rum, och hos kaptenen, att han skulle översända hennes kappsäckar med mera från Roseneath.
Därmed avfärdade hon med en nigning den stackars Duncan, som avlägsnade sig, i det han i sitt innersta sade: — Fördöme hennes engelska oförskämdhet! — Hon tar pastorns hus i pesittning, som vore det hennes eget — och talar till schentelmen, som de vore hennes legohjon, det fan henne anamme! — Och den där råbocken sen, som
