Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/634

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

systers hem, ehuru hon genast genom tusen vänskapsbevis sökte gottgöra dylika utbrott av elakt lynne — lika mycken kraft och levnadslust tycktes hon känna, då hon strövade omkring i den vackra bergstrakten i sällskap med de båda gossarna, vilkas oron hon tjusade med berättelser om, vad hon sett i andra länder och vad hon hade att visa dem på Willinghams herrgård, medan de å sin sida på allt sätt bemödade sig att visa den vänliga damen sin uppmärksamhet, så att det knappt fanns en dal mellan de angränsande bergen, dit de ej förde henne.

Vid en av dessa utflykter var Ruben upptagen på annat håll, varför David ensam beledsagade lady Staunton och lovade visa henne ett vattenfall bland bergen, som var högre och större än något de förut besett. Det var en fem mil lång väg, och den ledde över en ojämn, stenig mark, som likväl gjordes omväxlande och livande genom vackra utsikter, än över fjorden med dess vikar och holmar, än över avlägsna insjöar, klippor och bråddjup. Men blott och bart anblicken av vattenfallet belönade dem vid deras framkomst rikligen för de besvärligheter, vägen förorsakat dem. I ett enda språng störtade en ansenlig ström över randen av en svart klippa, vilken genom sin färg skarpt avstack mot kaskadens vita skum, och ungefär tjugu fot längre ned stängde en annan klippa den vidare utsikten till fallet, som letade sig en väg längre ned, där det framvältade omkring den deras synkrets hämmande klyftan och skummande nedstörtade i klippdalen. De, som älska naturen, intränga gärna i dess doldaste gömslen, och lady Staunton frågade David, om det inte funnes något sätt, varpå man kunde komma i tillfälle att betrakta det svalg, vari fallet förlorade sig. Han sade sig känna till ett ställe på andra sidan om den hindrande klippan, varifrån man kunde överse hela vattenfallet, men vägen dit vore brant, slipprig och farlig. Som hon emellertid föresatt sig att tillfredsställa sin nyfikenhet, bad hon honom gå förut och visa vägen, varpå han ledde henne över klippor och stenar, i det han sorgfälligt anvisade henne de ställen, där hon skulle söka stöd för foten. Men till följd av denna

622