Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/635

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

vägens beskaffenhet måste de snart mera klättra än gå, blott och bart för att kunna komma framåt.

Fasthållande sig vid klippan som sjöfåglar, lyckades det dem slutligen att på detta sätt kringgå densamma och komma mitt framför fallet, som här erbjöd en fruktansvärd anblick, där det skummande, rytande och med ett åsklikt dån störtade sig i en minst hundra fot djup avgrund, som liknade den svarta kratern av en vulkan. Det oupphörliga bullret, den nedstörtande vattenmassan, som gav alla de omgivande föremålen ett sviktande utseende, dallringen av själva det väldiga klippblock, på vilket de stodo, osäkerheten av deras fotfäste — ty de hade knappt rum att stå på den klippavsats, som de sålunda nått — allt detta gjorde ett så våldsamt intryck på lady Stauntons sinnen och inbillningskraft, att hon ropade till David, att hon höll på att falla, och hon skulle verkligen också hava fallit ifrån klippranden, om han ej fattat tag i henne. Gossen var djärv och stark för sin ålder, men han var dock blott fjorton år gammal, och som lady Staunton ej kunde sätta något förtroende till det bistånd, han förmådde giva, kände hon, att hennes belägenhet vart verkligen farlig. Huru lätt kunde det ej hända, att han smittades av hennes förskräckelse, och då voro de båda förlorade. Hon skrek till av fasa, ehuru utan hopp att därmed kalla någon till sin hjälp. Till hennes förvåning besvarades hennes rop ovanifrån av en vissling, som ljöd så gäll och så klar, att den till och med hördes över vattnets dån.

I detta ögonblick av ångest och villrådighet visade sig uppöver dem på ett skrovligt klippstycke ett mörkt människoansikte med tovigt, gråsprängt hår, som hängde ned över panna och kinder och blandade sig med skägg och mustascher av samma färg.

— Det är den onde! sade gossen, som knappt längre var i stånd att stödja lady Staunton.

— Nej, nej! utropade hon, ty fullkomligt fri från alla vidskepliga farhågor, hade hon nu återfått den själsnärvaro, som den hotande faran berövat henne, det är en människa. — För Guds skull, min vän, hjälp oss!


623