MIDLOTHIANS HJÄRTA
tillhör Svarta Donachas följe, och om du vågar dig ner i dalen, skola vi skjuta dig som en vild råbock.
— Du kan hälsa far din, sade kittelflickaren, att han för sista gången sett träden lövas — vi vilja ha hämnd för den skada han gjort oss.
— Jag hoppas, han skall leva för att se många somrar och göra er det, som mycket värre är, svarade David.
Det torde sannolikt kommit till några ytterligheter, om lady Staunton ej gått emellan dem med sin börs i handen, genom vars maskor framskimrade flera guldmynt på ena sidan och något silver på den andra. Hon framtog en guiné och erbjöd den åt den unge kittelflickaren.
— De vita pengarna, frun, de vita pengarna! sade den unge vilden, som förmodligen var okunnig om guldets värde.
Lady Staunton tömde i hans hand allt silver hon hade, och den unge vilden ryckte det begärligt till sig, varefter han med ett slags halv bugning tackade och avlägsnade sig.
— Låt oss nu skynda på, lady Staunton, sade David, ty de lära inte mer ge oss någon ro, sen de fått se er börs.
De skyndade framåt, så fort de kunde, men hade ej väl hunnit ett par hundra alnar utför berget, förrän de hörde ett ”hallå!” bakom sig, och då de sågo sig om, varseblevo de, att både den äldre karlen och ynglingen, av vilka den förre bar en bössa på axeln, följde dem i hack och häl. Till all lycka syntes i detsamma på bergshöjden en av hertigens jägare, som var ute för att uppspåra en hjort. Rövarna stannade genast vid hans anblick, och lady Staunton skyndade att ställa sig under hans beskydd, vilket han beredvilligt lämnade dem, och det behövdes hans kämpalika gestalt och laddade studsare för att återgiva henne hennes mod och vanliga tillförsikt.
Under återvägen lyssnade Donald — så hette jägaren — med mycken uppmärksamhet till berättelsen om deras äventyr och svarade med mycket lugn på Davids upprepade frågor, om han misstänkt, att landsstrykarna hade sitt tillhåll där: — Å, master David, nog kan det hända,
