Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/643

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

sista gången hemligt avlägsnade sig från sin fars hus för att bortföra Effie, hade han ej svårt för att för sig själv förklara orsaken till den vrede, som kommit hans far att förneka honom. Även denna gång var det hans oregerliga lynne, som förorsakat hans olycka. Hade han blott ett par dagar till dröjt kvar på Willingham, skulle han erhållit Margretha Murdocksons brev, vari hon utförligt meddelade honom, hur Annaple Bailzou — den kvinna åt vilken hon lämnat barnet — såg ut och var hon vistades. Det tycktes, som om Meg Murdockson föranletts att göra denna bekännelse mindre till följd av någon känsla av ånger, än i hopp att medelst George Staunton eller hans far erhålla skydd och hjälp åt sin dotter Magda. I sitt brev till George Staunton förklarade hon vidare, att hennes dotter, så länge hon, Meg, levde, ej skulle behöva begära något av någon, och att hon därför aldrig skulle lagt sig i dessa saker, utom för att återgälda George det onda han tillfogat henne och hennes barn. Men hon skulle dö, och hennes dotter komme då att stå övergiven och bliva urståndsatt att sörja för sig själv. Hon hade levat länge nog i världen för att veta, att människor göra ingenting för intet. Fördenskull hade hon meddelat George Staunton allt vad han kunde önska veta om sitt barn, i den förhoppning, att han ej skulle låta den stackars vansinniga varelsen, vars fördärv han förorsakat, förgås av brist. Vad beträffade hennes bevekelsegrunder att ej förr hava omtalat detta, så hade hon en lång räkenskap att avlägga i en annan värld och skulle då även svara för dem.

Prästmannen sade, att Meg dött i samma förskräckliga sinnestillstånd, varunder hon visserligen stundom beklagat, att det olyckliga barnet gått förlorat, men ännu oftare, att modern ej var vorden hängd. Hennes själ hade utgjort liksom ett kaos av brott, raseri och bekymmer för dotterns framtida välfärd, och denna instinktlika moderskänsla, som hon hade gemensam med varginnan och lejoninnan, var den sista skymt av ömmare känsla, som rörde sig inom ett bröst, vilket var lika vilt som dessas.

Den sorgliga tilldragelsen med Greta Löpeld föranled-

631