WALTER SCOTT
som nyss stötts av hans arm, var vorden änka huvudsakligen genom hans förvållande.
— Den där Porteoussaken är numera förfallen, sade gamle Saddletree, som av gikten var bunden vid sin länstol — alldeles förfallen och föråldrad.
— Det är jag inte så alldeles säker på, granne, sade Plumdamas, ty jag har hört dem säga, att tjugu år måste gå om dessförinnan, och vi skriva nu femtioett, och Porteousupploppet var trettiosju.
— Ni vill väl inte lära mig lagen, granne — mig, som har fyra processer i gång och kunde haft fjorton, om hustru min inte varit? Jag säger er, att om den förnämste i hela Porteousligan stode, där den där herrn står, så skulle kronoåklagaren ej göra någon sak med honom — det räknas till den negativa preskriptionen.
— Tyst med ert sladder, karlar, sade mrs Saddletree, och låt herrn sitta ner och få sig en kopp te!
Men sir George hade fått alldeles tillräckligt av deras samtal och Butler framförde på hans anhållan en ursäkt till mrs Saddletree, varpå de följdes åt till hans boning. Där funno de en person, som väntat på sir Georges ankomst, och det var ingen annan än våra läsares gamle bekante, Ratcliffe.
Genom den vaksamhet, skarpsinnighet och trohet, varmed denne man förvaltat sitt fångvaktarämbete, hade han efter hand stigit till överuppsyningsman över the Tolbooth, och man omtalar ännu, att unga män, som vid sina förlustelser hellre sökte ett roande än ett valt sällskap, ibland brukade inbjuda Ratcliffe att deltaga i deras samkväm för att av honom undfägnas med berättelser om hans utomordentliga röverier och rymningar. Men han levde och dog utan att återtaga sitt ursprungliga yrke, utom i sina berättelser vid glaset.
En lagkarl i Edinburgh hade rekommenderat honom hos sir George Staunton såsom den där sannolikast kunde lämna honom de upplysningar han önskade om Annaple Bailzou. Sir George hade såsom orsak till sina förfrågningar efter besagda kvinnsperson föregivit, att hon miss-
636
